Denna helgen har varit...
turbulent, minst sagt.
Min mormor har den senaste tiden varit väldigt matt och knappt gått ur sängen.
När hemtjänsten "kom på" henne med att äta middag klockan nio i fredags, kontaktade de min mor, som åkte upp med sin bror Sven-Erik.
Mormor "
säckade ihop", och de påkallade ambulans.
Min mamma ringde mig på
mobilen och sa att det inte var något allvarligt, utan hon skulle bara undersökas. "Inte mer med det", tänkte jag, och åkte hem från jobbet.
Sen efter en trevlig lördag i Göteborg med vännerna
Richard och
Martin, så kommer jag hem och möts av min kära mamma, med
rödgråtna ögon.
Hon berättar att mormor inte kommer att bli bättre, och att hon varit så matt för att hon har haft flera små hjärtinfarkter, och att hjärtat är slut. Läget var så stabilt det kunde bli, och hon behövde hjälp för att andas då och då
Vi bestämde att vi skulle åka in på söndagseftermiddagen och hälsa på, om hon var stabil nog.
Idag väckte mamma mig klockan nio, och sa att om vi skulle åka in, så fick det bli omgående, då hon hade blivit sämre och nu behövde syrgas konstant.
Väl inne på
HIA, så var det en jobbig syn. Min mormor, som oftast varit en stark och envis människa, låg nu i en sjukhussäng och såg så hemskt liten ut, med en
syrgasmask fastspänd på ansiktet som pressade ned syrgas så kraftigt att det såg obehagligt ut när hennes bröst pressades utåt, och sen sjönk ihop.
Hon kunde inte prata, och när hon väl kunde säga något, så var hon så darrig på rösten, och lät som att hon hade ont överallt, något sköterskorna
försäkrade oss om att hon inte hade, då hon fick mycket morfin, för "att göra hennes sista tid så bekväm som möjligt".
Till en början gick det bra för mig, jag var "stark". Jag höll mormor i handen, sa hej till henne, och såg att hon reagerade glatt på att se mig, med ett leende under masken och ögonen öppnades.
Men ju längre vi satt där, desto jobbigare blev det. Datorskärmen, som
visade en puls på 72 när vi kom dit, pendlade mellan 48 och 60 den närmsta timmen.Jag såg hur hon sakta blev sämre, och kunde inte hålla tillbaks tårarna. VI alla visste att hon inte hade långt kvar, så för att visa att vi(Jag, mamma, pappa, mostrarna Ingela och Stina, samt Sven-Erik och min kusin
Emelie) var där för henne, så stod vi alla runt sängen där hon tydligt kunde se henne. detta kändes fruktansvärt jobbigt, då jag inte ville att mormor skulle se mig gråta.
Jag och min kusin tog farväl av mormor med en kram och puss på kinden, och begav oss hem. Väl i bilen gick det inte att hålla tillbaks tårarna, och jag stortjöt hela färden hem.
Det var sista gången jag såg min mormor vid liv.Väl hemma igen så kändes det som en evighet innan mamma kom hem igen, och berättade att mormor somnat in. Det känns svårt att beskriva känslan, givetvis var jag ledsen över att mormor lämnat jordelivet, men å andra sidan var det en lättnad. Nu slipper hon lida längre, och är nu tillsammans med morfar igen.
Vi åkte upp till sjukhuset igen, och tog ett ordentligt farväl av mormor. Hon hade fått på sig sin finaste, blå dress och mamma hade plockat en bukett med blommor när hon var hemma och hämtade dressen.
Mormor såg så fridfull ut när hon låg där på sängen, det såg ut som att hon kunde vakna vilken sekund som helst.
Det kändes väldigt skönt efteråt, för nu slipper mitt sista minne av mormor vara av henne liggandes i en sjukhussäng, med slangar och sladdar överallt,
kämpandes med minsta lilla andetag.
Olga Johannesson blev 81 år, och har 42 människor som saknar henne djupt.Vila i frid mormor.Det har du förtjänat.
