Efter ett par års semester från bloggandets värld, så doppar jag försiktigt tårna i det iskalla vattnet igen.
Men denhär gången, under en ny blogg. Så detta, sista, inlägget görs nu för att hänvisa folk till denna bloggen
Tack för mig, god afton

10 10 10 10

Nej, jag skrev inte titeln i binär kod. utan siffran 10 är snarare en mycket trevlig siffra för min del.

det är nämligen summan för hur många kilon jag har gått ned i vikt.
"So what?" tänker ni.
"Fuck yeah!" svarar jag.

När sommaren började vägde jag förskräckliga 105 kilo. En del säger "lätt överviktig", jag säger "fet". Men sen jag började jobba och kom in i en riktig rytm igen för första gången på över ett år, så började kilona rinna av mig. Bara den första månaden gick jag ned ca 5 kilo, så jag pendlade mellan 99 och 100. Så jag vägde alltså tvåsiffrigt för första gången på.. ja, alldeles för länge.

Och jag fick på mig de arbetsbyxor jag hade på Netonnet för 2-3 år sen, som redan då var tajta och krävde att jag drog in magen för att få på mig dem.

Nu har jag tappat ytterligare 5 kilo, och väger därmed 95. Så jag känner mig ganska.. tja, stolt över mig själv, om jag får lov att säga så. Vilket jag givetvis får då det är min blogg. Nya-ha!

Och nu slinker Netonnet-byxorna på utan problem. Måste t..m ha ett bälte nu, annars tappar jag dem.

Så livet känns bättre nu. Självkänslan ökar ganska rejält när man får på sig gamla kläder man inte kunnat ha på ett bra tag.

Så på drygt tre månader tappade jag 10 kilo. Och jag kommer bli kvar på DHL ett bra tag till, då han jag vickar för kommer vara borta minst 2 år, och då är det inte ens säkert att han kommer tillbaks sen. Så vem vet hur pass mycket mer jag tappar?

Kilon lättar(ursäkta ordvitsen) och självförtroendet växer. Så det ska vara,

Moving on..

Dags att posta något lite muntrare...

Denne lille Hoffen har nu blivit bilägare.
Just det. Jag har min alldeles egna lilla bil. eller ja, om man kollar på pappret, så är det Kalle-göttes. Men det är bara för att försäkringspremien etc inte ska skjuta i höjden. Alla små kryphål är bra, eller hur?
Nåja, här är den lilla pärlan..

Hyundai Accent '00


Eller som jag sagt till en del polare; Jag har skaffat en svart flickvän nu. Hon är en jävla subba med talfel.

Vilket ganska logiskt översätts till en svart-metallic Hyundai Accent. En-00:a som enbart gått 7800 mil. Inte alltför pjåkigt. När farsgubben säger "Ska vi åka in och kolla lite innan de stänger?" ska man lyssna. No questions about it.

Just nu är den kvar på bilfirman, då de byter kamremmen, så jag kan inte glida runt i den och skrämma tanter och småbarn än.



Men helgen är alldeles runt hörnet...

Vila i frid, mormor.

Denna helgen har varit... turbulent, minst sagt.

Min mormor har den senaste tiden varit väldigt matt och knappt gått ur sängen.
När hemtjänsten "kom på" henne med att äta middag klockan nio i fredags, kontaktade de min mor, som åkte upp med sin bror Sven-Erik.
Mormor "säckade ihop", och de påkallade ambulans.
Min mamma ringde mig på mobilen och sa att det inte var något allvarligt, utan hon skulle bara undersökas. "Inte mer med det", tänkte jag, och åkte hem från jobbet.

Sen efter en trevlig lördag i Göteborg med vännerna Richard och Martin, så kommer jag hem och möts av min kära mamma, med rödgråtna ögon.

Hon berättar att mormor inte kommer att bli bättre, och att hon varit så matt för att hon har haft flera små hjärtinfarkter, och att hjärtat är slut. Läget var så stabilt det kunde bli, och hon behövde hjälp för att andas då och då
Vi bestämde att vi skulle åka in på söndagseftermiddagen och hälsa på, om hon var stabil nog.

Idag väckte mamma mig klockan nio, och sa att om vi skulle åka in, så fick det bli omgående, då hon hade blivit sämre och nu behövde syrgas konstant.

Väl inne på HIA, så var det en jobbig syn. Min mormor, som oftast varit en stark och envis människa, låg nu i en sjukhussäng och såg så hemskt liten ut, med en syrgasmask fastspänd på ansiktet som pressade ned syrgas så kraftigt att det såg obehagligt ut när hennes bröst pressades utåt, och sen sjönk ihop.
Hon kunde inte prata, och när hon väl kunde säga något, så var hon så darrig på rösten, och lät som att hon hade ont överallt, något sköterskorna försäkrade oss om att hon inte hade, då hon fick mycket morfin, för "att göra hennes sista tid så bekväm som möjligt".

Till en början gick det bra för mig, jag var "stark". Jag höll mormor i handen, sa hej till henne, och såg att hon reagerade glatt på att se mig, med ett leende under masken och ögonen öppnades.

Men ju längre vi satt där, desto jobbigare blev det. Datorskärmen, som visade en puls på 72 när vi kom dit, pendlade mellan 48 och 60 den närmsta timmen.Jag såg hur hon sakta blev sämre, och kunde inte hålla tillbaks tårarna. VI alla visste att hon inte hade långt kvar, så för att visa att vi(Jag, mamma, pappa, mostrarna Ingela och Stina, samt Sven-Erik och min kusin Emelie) var där för henne, så stod vi alla runt sängen där hon tydligt kunde se henne. detta kändes fruktansvärt jobbigt, då jag inte ville att mormor skulle se mig gråta.
Jag och min kusin tog farväl av mormor med en kram och puss på kinden, och begav oss hem. Väl i bilen gick det inte att hålla tillbaks tårarna, och jag stortjöt hela färden hem.

Det var sista gången jag såg min mormor vid liv.

Väl hemma igen så kändes det som en evighet innan mamma kom hem igen, och berättade att mormor somnat in. Det känns svårt att beskriva känslan, givetvis var jag ledsen över att mormor lämnat jordelivet, men å andra sidan var det en lättnad. Nu slipper hon lida längre, och är nu tillsammans med morfar igen.

Vi åkte upp till sjukhuset igen, och tog ett ordentligt farväl av mormor. Hon hade fått på sig sin finaste, blå dress och mamma hade plockat en bukett med blommor när hon var hemma och hämtade dressen.
Mormor såg så fridfull ut när hon låg där på sängen, det såg ut som att hon kunde vakna vilken sekund som helst.

Det kändes väldigt skönt efteråt, för nu slipper mitt sista minne av mormor vara av henne liggandes i en sjukhussäng, med slangar och sladdar överallt, kämpandes med minsta lilla andetag.


Olga Johannesson blev 81 år, och har 42 människor som saknar henne djupt.
Vila i frid mormor.

Det har du förtjänat.

Lite sketcher och whatnot

I brist på något vettigt att blogga om - Bilder!

Man kan kalla denna för en studie av Bat's dräkt i en "Elseworld-story" där han är ryss (no shit, Sherlock?).

Varför?

Jo, så jag skulle ha ett hyfsat hum om dräkten när jag sen började placera honom i dynamiska rörelser, såsom denhär;

"viktproblem"

Man måste uppskatta det lustiga i att jag gått hemma i över ett år, och min vikt har legat på det vanliga - 105 (Jag vet, jag är fet) kg. Efter lite drygt en månads arbetande har jag tappat 4 kg. Detta r ganska självklart inte något speciellt, 4kg är väl vad jag spolar ned, så att säga. Men det är ändå lite smått lustigt. En månad - ~4kg. Ett år - samma gamla vanliga vikt.
Märks verkligen hur engagerad jag varit med att bli av med kaggen.

Idag har jag garanterat utmärkt mig på DHL. De lär inte glömma mig i första taget, nej då.

Sommararbetare som brakar rakt in i sidan på en motviktstruck i full fart borde bli ihågkomna. Eller?
Man skulle kunna säga att det är full fart på DHL just nu, med nån bokkampanj igång, så är det väldigt mycket pallbox-plockande. Vi snackar alltså 300 liter, kollin på ca 60, och varje kolli är 10 böcker. Sp det blir en hel del.
Anyways.
Efter varje plock, så skyndar man sig givetvis tillbaks till packen, så man kan ta en ny pall och börja om. Och just detta var min bane.
På vägen tillbaks kom det en korsning, varav den ena väggen är helt täckt, med andra ord kan man inte se om det kommer något därifrån förräns man är lite i korsningen. I vanliga fall saktar jag in och ser efter försiktigt, men som sagt. Bokkampanj och jag skyndade. Så full fart mot gången.

Precis när jag kommer fram, dyker motstativstrucken upp.
Jag vet inte om ni kört palltruck, men deras bromsar är inte de bästa. Så chansen att jag skulle hinna stanna på 30 cm eller så var i princip lika med noll.

Så rakt in i sidan. I full fart. En jävla smäll, och den andre truckens lass föll av. Underbart. Jag kan verkligne se hur jag jobbar kvar där om 5 år. Eller 5 veckor.

Olyckor händer, javisst. Men jag var inte uppmärksam, något som är ganska så viktigt när man kör truck. Nåja. Detta är ju något man kommer få höra ett bra tag, i alla fall.

Om man har tur.