2000-talet gentemot 1990-talet

Nu när julen på det stora hela är över så blir jag lite smått nostalgisk. speciellt när jag tänker på hur barndomen var när jag var liten och nu närjag ser hur det är för mina systerdöttrar som är i 10-årsåldern.

De fick båda två varsin bärbar dator nu i julklapp. Givetvis är man glad för deras skull, då de har kämpat och sparat för att kunna köpa datorer själva sen.

Men jag kan inte låta bli att undra om det inte har börjat spåra ur smått nu.
Den äldre av dem har en mobiltelefon och har väl haft det nu i två år ungefär. 11 år och redan en mobiltelefon.

När jag var i den åldern hade jag ingen tanke på att skaffa en mobil. Det gällde även mina kompisar.
Nu vet jag inte, vi kanske är/var väldigt efter alla andra här i Målsryd när det gällde teknologi och sådant, men vi ville mest på det stora hela spela Nintendo 8 bitars, Sega Megadrive eller leka ute i skogen. visst är det sant att jag är kille och att mina systerdöttrar säkerligen inte gillar sådant, men ni förstår väl vad min poäng är? Teknologin var ingen dominerande del i vår vardag. Vi satt inte och drömde om att ha en Nokia 1160 eller någon dator. Visst gillade vi att spela TV-spel, men det var mycket mer att vi var ute och rände i skogen och lekte riddare eller med våra actionfigurer och sådant. Som ett barns uppväxt ska vara.
Mobiler trädde inte in i bilden förrän man gick i högstadiet. (skamligt nog kan jag inte minnas den exakta åldern för det, men det var väl 14-17?).

Jag vet på ett ungefär vad ni tänker. Teknologin var inte på den nivån på den tiden som det är nu. Och det är just det som skrämmer mig. Idag leker inte barnen med sina turtles/Barbiedockor eller vad nu barn "ska" göra. De sitter och leker med sina mobiler eller kanske med sina datorer.

Om ett par år sitter kanske 7-åringarna i sina virtuella världar och har riddartorneringar med sina polare via Internet?

Nu är det mycket möjligt att jag upprepar mig här igen, då jag inte precis korrekturläser mina texter utan bara skriver det jag tänker, men det är skrämmande att det är som det är idag. Visst leker de ute osv, det vet jag alltför väl, då varje gång jag kommer på besök eller de kommer ut hit så ska vi ut och leka. Men snart sitter 4-åringarna med mobiler i hand och ringer till andra, eller skickar bilder på sina blöjor och frågar vad för märke det är på deras blöjor - Björn Borg eller Kevin Cline.

Jösses vad utveckling kan vara skrämmande.